Fråga: Kan fåglar vara höjdrädda?
Svar: Vi människor är väl medvetna om hur otäckt det kan vara att befinna sig på en hög höjd, exempelvis när vi åker Fritt Fall på Gröna Lund eller hur den där känslan av rädsla plötsligt infinner sig när man står i hopptornet på badhuset. De flesta av oss är rädda eller åtminstone försiktiga när det kommer till höga höjder, men höjdskräck eller aeroacrofobi som det kallas i mer officiella termer är en fobi som ofta uttrycks i panikkänslor och yrsel när fobikern befinner sig på höga höjder. Ibland räcker det med så lite som att klättra upp för en stege för att paniken ska börja växa. Att vara rädd för höjder är något som till stor del utvecklats genom evolutionen hos arter som faktiskt behöver vara rädda för höjder för att överleva och inte skada sig. Människan kan till exempel skada sig ordentligt genom att bara falla av cykeln eller till och med falla när vi går eller springer. Om vi kan skada oss genom att falla från så korta höjder som vår egen längd, så är chansen att skada sig allvarligt eller till och med dö väldigt stor när det gäller högre höjder som från hustak, hopptorn, karuseller och liknande! Andra djur än människan är även höjdrädda, bland annat många hundar, katter och hästar. Höjdrädslan är här utvecklad som ett sätt att skydda djuret: eftersom djuret kan skadas av ett högt fall så är det lika bra att inte befinna sig på höga höjder från första början. Känslan av trygghet och kontroll spelar dock en stor roll här. Vi tycker exempelvis oftast att det är mycket mer skrämmande att gå på ett hustak än att flyga flygplan, trots att höjden vi befinner oss på i ett flygplan är potentiellt mycket farligare. En katt kanske vågar klättra upp i ett träd själv, men blir vettskrämd om du bär katten nära ett stup. När en känsla av kontroll över situationen och en trygghet i detta finns så minskar alltså rädslan. De flesta fåglar har vingar och kan flyga, vilket innebär att de inte behöver vara rädda för höga höjder. Om en fågel skulle falla ner från ett hustak så behöver den bara breda ut sina vingar för att sluta falla och istället sväva tryggt genom luften. Evolutionärt så har alltså inte fåglar behövt utveckla samma rädsla för höjder som många andra djur, eftersom höga höjder oftast inte utgör ett hot för dem. Däremot så är det vanligt för fågelungar att vara rädda för att flyga första gången, eftersom fågelungen kan skadas allvarligt om den inte lyckas flyga och istället faller till marken. Detta kan man se som en sorts höjdrädsla, som baseras på samma rädsla att skada sig som hos oss människor. Fågelungarna är ju dock inte rädda för höjden i sig, utan risken med att falla från höjden (de slutar ju vara rädda när de lärt sig flyga). En orimlig, fobisk rädsla för höjder (aeroacrofobi) som vi människor kan ha är därför osannolik hos en fågel, eftersom detta skulle tala mot dess evolutionära och överlevnadsmässiga natur. Fåglar som inte kan flyga däremot, exempelvis strutsar, kan mycket väl vara rädda för höjder eftersom detta faktiskt utgör ett skadligt hot för dem! Svaret blir alltså att det beror till stor del på vilken typ av fågel det är, men att flygande fåglar med största sannolikhet inte kan ha en fobisk rädsla för höjder! Intressant notis: De flesta rädslor och fobier avtar och minskar då vi blir äldre, men när det kommer till höjdskräck så ökar faktiskt rädslan ju äldre vi blir! Det beror till stor del på att balansen försämras med åren, vilket ökar risken att vi faller ned från den höga höjden och skadar oss. Vi har även ett större ansvar då vi är äldre, exempelvis ett ansvar som föräldrar, vilket gör att vi har mer att förlora om vi skulle skada oss eller dö. Det är kanske därför de flesta som trotsar höjdrädslan genom att exempelvis gå balansgång mellan klippor, hoppa bungee-jump eller hoppa fallskärm oftast är yngre individer!
Fråga: Är mjölk verkligen så bra för katter?
Svar: Det är ofta inom populärkultur, till exempel barnsagor och tecknade serier, där katter som dricker mjölk framställs. Vi har alla en tydlig bild i huvudet av en katt som dricker kritvit mjölk ur sin skål, se bara på filmerna och serierna om Pelle Svanslös där katterna får fisk att äta och mjölk att dricka som standard. Vi har sedan barnsben lärt oss att katter och mjölk hör ihop, och verkar av någon anledning tro att mjölk är det bästa för katter att dricka (till och med bättre än vatten)! Mejeriprodukter som smör och mjölk har länge trotts vara bra för katter, men det är tyvärr dags för den seglivade myten att sakta men säkert försvinna. De flesta katter är nämligen, precis som många andra djur och även många människor, laktosintoleranta! För att mjölksockret i mjölken, laktos, ska kunna brytas ned och tas upp av tunntarmen så behöver ett enzym vid namn laktas finnas i tarmarnas väggar. Enzymet delar och bryter ned laktosen vilket gör det möjligt för kroppen att absorbera det. Vid en för låg nivå av laktas i tarmarna så kommer mjölksockret istället att färdas till tjocktarmen och brytas ned där av olika bakterier, vilket oftast är smärtsamt då obehagliga gaser bildas som restprodukter efter denna nedbrytning. Eftersom däggdjurens små barn, exempelvis kattungar, måste dricka mjölk för att överleva så har de en förhöjd laktasnivå i tarmarna vilket gör det möjligt för dem att bryta ned mjölken på ett bra sätt. Hos människan avtar laktasnivåerna efter de första åren i livet, och barnet kommer därefter inte att tåla laktos lika bra som tidigare. Det är alltså inte på grund av laktosintoleransen livshotande för katter att dricka mjölk, men effekterna är både obehagliga och smärtsamma! Katter tycker dock om smaken av mjölk (detta är troligtvis anledningen till att vi tror att mjölk är bra för dem), vilket gör att de gärna dricker mjölken när de får. Katterna har dock svårt att se sambandet mellan sina senare smärtor och mjölken de tidigare druckit, de lär sig alltså inte att mjölken är anledningen till deras smärtor. Man kan dock, precis som hos oss människor, redan från födeseln träna katter att lära sig dricka mjölk och få kattens tarmar att tåla laktosen bättre. Men utöver katternas laktosintolerans så finns det faktiskt en större fara med mjölkdrickandet. Katter är ju köttätare, och detta gör att deras urin är (och bör vara) surt på grund av urinets låga pH-värde. Det som händer när katterna dricker mjölk är att urinets pH-värde stiger eftersom mjölken i sig har ett väldigt högt pH-värde. När pH-värdet är antingen för lågt eller för högt så ökar chansen att urinstenar bildas, något som i sin tur kan leda till kroniska urinvägsinfektioner! Mjölken bidrar alltså med större faror än laktosintoleransens obehagliga gaser och smärtor. Det är därför heller ingen bra idé att ge katten laktosfri mjölk, då den ökade risken för urinstenar ändå finns kvar. Katten, precis som alla djur inklusive människan, bör dricka vatten för att släcka sin törst! Gilla & dela, och kom snart tillbaks för mera!
Fråga: Varför blir tjuren irriterad av det röda skynket som matadoren viftar med under tjurfäktningen?
Svar: Tjurens irritation över röda skynken är en ständigt återkommande fråga, då vissa tror att tjuren blir irriterad över den röda färgen och andra tror att att tjuren är helt färgblind och därför inte kan se några färger alls. Båda dessa förklaringar är faktiskt myter som inte stämmer! Alla levande organismer som kan se färger har specifika synceller i ögat, vid namn tappar, som är grunden för det breda färgseendet. Dessa tappar reagerar på olika våglängder av ljus, och vi människor har tre olika typer av tappar som gör det möjligt för oss att se en mängd färger: tappar för rött, tappar för grönt och tappar för blått. Beroende på hur olika mycket dessa tappar stimuleras av våglängderna på ljuset som åker in i ögat, så ser vi olika färger! Om exempelvis ingen tapp stimuleras ser vi svart, men eftersom de olika tapparna vanligtvis stimuleras olika mycket så skapar detta olika färger i vår syn. De tre primärfärgerna (blått, rött och grönt) kan alltså blandas för att bilda alla de vanliga färgerna vi kan se! Nötkreatur som kor och tjurar, men även andra djur som hundar och katter, har däremot bara två av dessa tappar för färg, till skillnad från människans tre! Dessa djur kan bara uppfatta färger som baseras i blått, grönt samt blandningen av de två färgerna, och har ingen tapp för den röda färgskalan. Det innebär alltså att de kan se färger, men inte lika många färgnyanser som människan kan se. Varför tjuren blir så irriterad av tyget som skakas framför dess ögon beror alltså inte på att tyget är rött, utan beror på att tjuren tidigare under tjurfäktningen har skadats (det röda tygstycket används endast i den sista delen av tjurfäktningen, innan används tyger med andra färger) och för att matadoren provocerar och eggar upp tjuren med sitt irriterande viftande. Jag hade också varit arg om någon först skadat mig och sedan viftat ett tygstycke framför mig, oavsett färg på tyget! Intressant notis: Många tror att människor som är färgblinda inte ser några färger alls, men ordet färgblind är missvisande, då färgblindhet bara innebär en begränsad/försämrad förmåga av ögat att uppfatta vissa våglängder av ljuset. Färgblinda människor ser alltså färger, bara inte lika bra som icke-färgblinda människor! Total färgblindhet (akromatopsi), att alltså se allt i gråskala och inte uppfatta några färger alls, är oerhört sällsynt hos människor! Gilla & dela, och kom snart tillbaks för mera! |
Om Fråga EmilEn blogg som besvarar de där vardagliga frågorna som du funderar över men inte fått svar på än! Kategorier
Alla
|